Ja vad ska man skriva. Jag har börjat gå in i väggen tack vare allt jag gör. nu har det börjat lugna sig efter att jag har gått ut skolan men tyvärr är det försent för jag har det första stadiet utav utbrändhet. Jag har blivit agressiv, jätte trött och jag har krypningar i benen samt en inre stress. Varje dag säger jag till mina anhöriga att jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet om att man ska ta det lugnt men det är lättare än sagt. Jag ska säga att jag är livrädd, jag är löivrädd för jsg vet inte hur jag ska ta mig härifrån. Jag vet inte hur jag ska kunna koppla av. Det är mycket lättare sagt än gjort. Speciellt när jag har krypningarna för då vet jag inte var jag ska bli av. Jag har heller ingen som helst motivation till att gå ut och röra på mig annars är det ett alternativ. Nu har jag bytat jobb och jobbar som assisten iställetn för inom hemvården. Det är mycket bättre för mig då den enorma stressen försvinner samt att jag jobbar dygnspass och det är skönt för man jobbar inte mer än 7-12 vdagar i månaden. Det är precis det jag behöver. För då kan jag vara hemma och koppla av och bara umgås meed mitt lilla troll.

Från alla tråkigheter, på tisdag nästa vecka fyller min lilla prinsessa 2 år. Gud vad jag längtar, känner dock en liten stress då jag ska göra tårtorna själv. Men jag ska försöka ta det lugnt istället för stressa. För i vanliga fall ällskar jag att pyssla med sånna saker. Vi ska göra en prinsess tårta med en barbie docka i mitten.

Nu har jag bestämt mig för att läsa till ssk. Jag ska dock först läsa upp Matte A+B, Samhällskunskap A, Svenska A+B, Engelska A, Religion A, Naturkunskap A+B. Sen där efter kan jag söka in på högskolan. Men jag tror att tiden går fortare än vad man tror. Man ska inte hänga upp sig på tiden det tar att studera. Det viktigaste är att konsentrera sig på det man gör. Dem jag har pratat med säger att tiden går mycket fortare än vad man tror. Sen har jag planerat att läsa vidare till jordemor, alltså barnmorska. Hoppas hoppas att det fixar sig för mig så att jag får jobba med det jag vill. N u för tillfället ä jag endast undersköterska och skötare. Men jag vill bli något mer, sen skadar det inte med en bra lön hehe.

Hey Daling!

Idag så ska jag jobba i hemvården. Jag vet inte riktigt om det är det jag vill lägre. Dels för att jag är mer intresserad av LSS, missbruk och psykiatrin. Men också för att jag vill jobba dygnspass. Känner att jag orkar inte jobba antingen dagtid eller kväll. ibland blir det bara 5timmiar och ibland 8,5 timmar. Jag jobbar hellre dygnspass och är hemmaresten. Jag menar istället för att jobba 20 dagar i månaden så jobbar man mellan 8-12 och får ändå samma lön om inte bättre. Det kan inte bli bättre för mig som små barnsmamma. Men det är ju bra att ha detta som extra jobb vid sidan om assistent jobbet. Dels för att där inte kommer in så mycket jobb nu i början. Man får låta tiden sköta sitt, då ordnar det väll upp sig med jobb och så. :) Nu tänkte jag ringa runt till de olika lönekontor i de kommuner jag har jobbat i för att se om jag har rätt till att stämpla.

Nu ska jag till väla med finaste vännen Ariana. Jag tänkte även lämna in min hemska dator som har fuckats! Annars bara gå runt på väla och chilla. Hjälpa henne att hitta en present till hennes kille. Så det ska bli skojsigt! :) Nu måste jag sminka ansiktet och klä på mig lite normala kläder!

Sitter just nu och pluggar psykiatri. Det fungerar väldigt bra tycker jag :) Jag ser bara mitt mål några meter framför mig. Det som jag har kämpat med i lite mer än ett år ska snart ta slut. Jag kommer snart att kunna kalla mig undersköterska. Det kommer att bli en sånn hälig känsla när jag är helt klar och kan känna mig lyckad. Trots att jag fick barn 1 månad innan jag fyllde 18 år, trots att jag flyttade hemifrån som 17åring och hoppade av gymnasiet. Jag kan känna att jag har lyckats för jag har en fin familj, världens finaste dotter, körkort, utbildning, jobb, en stor och fin lägenhet, en underbar man och jag är en stolt mamma och fru! Så jag känner att nu är det nära, jag kan snart känna mig full ändad som människa. Jag har allt utom hus! Det är det minsta jag bryr mig om nu för vi bor i en lägenhet som är på 101,5 kvadrat och vi har dessutom övervåning. Kan det vara mer huskänsla? Nej jag känner verkligen att lyckan är inte långt iväg. Nu ska jag ta mitt sista språng mot mina mål.