Sitter just nu och pluggar psykiatri. Det fungerar väldigt bra tycker jag :) Jag ser bara mitt mål några meter framför mig. Det som jag har kämpat med i lite mer än ett år ska snart ta slut. Jag kommer snart att kunna kalla mig undersköterska. Det kommer att bli en sånn hälig känsla när jag är helt klar och kan känna mig lyckad. Trots att jag fick barn 1 månad innan jag fyllde 18 år, trots att jag flyttade hemifrån som 17åring och hoppade av gymnasiet. Jag kan känna att jag har lyckats för jag har en fin familj, världens finaste dotter, körkort, utbildning, jobb, en stor och fin lägenhet, en underbar man och jag är en stolt mamma och fru! Så jag känner att nu är det nära, jag kan snart känna mig full ändad som människa. Jag har allt utom hus! Det är det minsta jag bryr mig om nu för vi bor i en lägenhet som är på 101,5 kvadrat och vi har dessutom övervåning. Kan det vara mer huskänsla? Nej jag känner verkligen att lyckan är inte långt iväg. Nu ska jag ta mitt sista språng mot mina mål.